Hej och hå. Trogen Modesty läsare som jag är läser med tungsinne den sista novellsamlingen, Den sista striden av Peter O'Donnell. Jag har läst den förut, liksom alla Modesty böcker, så jag vet handlingen, vet vad som kommer hända. Men likafullt gråter jag i slutet, då min älskade hjältinna dör. Det är sorgligt att ta farväl till henne då jag har haft en lång relation till Modesty. Tror jag läste första boken 1997, så det är ett par år sedan nu och varje år gör jag återbesök till mina favorit böcker. Men det trösterika i detta är ändå att trots att hon dör i sista boken, så finns möjligheten kvar att träffa henne då hon lever kvar på de andra boksidorna. Det är allt för väl att texten från böckerna inte försvinner allt eftersom man läser raderna...
Den sista striden är inte min favorit bok. Den består av fem noveller och det är kanske kortformatet som gör att jag inte riktigt gillar boken. Intrigen blir för enkel (inte för att de andra Modesty böckerna är superkomplicerade...) och upplösningen kommer för snabbt och enkelt. Det är kanske därför jag inte heller har fångats av serien Modesty. Jag gillar faktiskt bara böckerna. Och de läser jag gärna om. Lite som att komma hem, varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar